Emmis texter

Tips om en spelsida:

2011-11-07T04:51:00.000-08:00

På senare tid har det kommit en explosion av gamblingsidor på internet. Det kan vara svårt att välja sida om man är ovan, men allting handlar om vilken typ av bonus och utseende på klienten du föredrar. Det som gjorts mycket reklam på tv är pokerstars. De är ett ledande företag med högt spelarantal 24/7. Många av proffsen du ser på tv tillhör just pokerstars pokerteam och du har då chansen att få spela med något av ditt favorit proffs. Även partypoker är ett stort företag som varit i branschen under lång tid. De har för inte alls längesedan släppt en ny klient med förbättringar och nytt utseende. Everestpoker är ett företag som har varit med ifrån första början och erbjuder förutom diverse bonusar ett nybörjarbord där du kostnadsfritt kan lära dig poker steg för steg. Om du redan känner dig redo finns även nordicbet som erbjuder bra bonusar.

När regnet älskar rämnar världen

2010-10-02T01:30:00.000-07:00

Hans händer var det vackraste hon visste. Regn som långsamt droppade ner över skulderblad och armar en sen sommarkväll kom precis kort därefter. Det var just en sådan kväll då hon för första gången på länge ensam satt ute i deras trädgård. Med slutna ögon satt hon med ansiktet riktat mot den mörkblå junihimlen och bad till något som inte fanns. Precis som ogräset som alltid blev lite högre i takt med att himlen föll ner över hennes hår slog rötterna samtidigt sig djupare ner i hennes hjärta. Hans ogräsrötter växte sig starkare och djupare in i henne. Hon var stolt över sig själv för att hon kunde hitta den vackraste och starkaste kärleken i något som vid första anblicken var tveklöst fult. Hon var stolt tills den dag fjärilarna växte till sig där inne i bröstkorgen så att de inte riktigt fick plats och det började göra ont när vingarna slog i ömma väggar. Hon var lycklig till den dag då rötterna började krama om hennes bröstkorg lite för hårt så att det blev svårt att andas. Hon lät det bero med förhoppningen om att kärlek övervinner allt. Kanske också för att det var bekvämt och för att ogräs är så svårt att rensa bort när det väl kommer till. Dessutom var deras själsliga trädgård rätt mångfasetterad ändå intalade hon sig när ögonen letade efter färgklickar någonstans dit synen inte nådde. Paradis med sprakande färger finns bara i fantasivärldar, tänkte hon och anpassade sig långsamt till en värld som hon lärde sig älska i full gråskala.

Hon tänkte sig sitt liv som taget ur en Hitchcockfilm och fann det hela filmiskt glamoröst till en början precis som med allt nytt som inger en känsla av livsomvälvande spänning. Hon insåg att man rätt fort glömmer världen utanför en själv, utanför muren. Man lär sig fort leva i en sfär skyddad från anonyma folkmassor och de gamla vänner som med tiden sållat sig till den där massan. Man lär sig fort att vara ensam, förresten kanske man inte lär sig så mycket som man vänjer sig. Det finns en mystisk paradoxal charm med att ständigt leva i orkanens mitt och inte riktigt kunna slappna av eftersom stormovädret väntar precis runt hörnet. Och visst stormade det hårt i deras värld där bara de två fick plats. I full vindstyrka krossades glas, dörrar slogs av på mitten och precis som i alla katastrofer lämnas ett antal sårade offer på marken. Hon var huset som alltid revs undan av orkanen, som tappat rösten till att ropa på hjälp, som lamslagen väntade på räddningshelikoptrar som aldrig kom. Hon utnämnde sig till offer för att vinnare inte ligger utslagna och blöder längs vägen, för att det alltid är någon som förlorar i krig. Passion kallade han det när han med förlåt-mig-buketter och blöta ögon försökte pussla ihop de sår han lämnat över hennes kropp. Alltid dessa blodröda halvvissna rosor som i deras svartvita tillvaro såg ut som de vita begravningsblommor som pryder kyrkogårdar och gravstenar.

I takt med att det började storma allt mer slutade hon att läsa romaner. De färggranna sagorna fick hennes verklighet att te sig om än mycket mörkare. Kontraster är fina att betrakta, dock aldrig angenäma att befinna sig mitt i. Utkanten känns alltid lika ensam, oavsett hur van man är vid tanken på hur isolering påverkar ens inre. Kärlek får en ny innebörd när man inte lever i samma värld som alla andra. När man inte har ett facit att jämföra mot är det plötsligt svårt att finna de fel alla andra utan ansträngning ser. Lagarna skriver den som är starkast och den svagare, nedbrutna följer en diktatur som full av propaganda övertygar om att det är den som vet bäst som bestämmer villkoren. Och varför skulle hon klaga över att stanna kvar när hon fått allt hon någonsin trott att hon drömt om? När det var så mycket lättare att beställa hem möbler, mat och kläder till ytterdörren för att bevara den hemliga mystiken kring ett älskande kärlekspar som skulle falla isär om granskande blickar såg på.

Den där sena sommarkvällen i total tystnad lät hon hjärtat vila en stund med målet att fly den verklighet hon fastnat i. Hon lät regnet skölja bort de tårar som det där fula, vämjeliga ogräset levde på. Hon tänkte att imorgon ska jag klippa ett håll i muren och ta mig ut, och in i färgglada landskap bara för att en kort sekund efter upptäcka att hon inte längre bar på de redskap som behövdes. Hon insåg det lönlösa i att slå mot en spegelbild, det meningslösa i att slå undan den grogrund som ogräset frodades i. Hon förstod att hon i samma stund som hon raderade honom samtidigt skulle radera sig själv eftersom de blivit till en. Två halvor hade blivit hela och funnit varandra diktade han mjukt ihop när det var dags att säga förlåt-och-jag-ska-aldrig-skada-dig-någonsin-igen-för-du-är-den-finaste-i-världen-och-jag-behöver-dig. Samtidigt som hon undrade var hennes andra halva egentligen tagit vägen tänkte hon på rävsaxen hon satt i och på hur en kärlek så stark kunnat göra henne så liten. Så obetydlig i en värld där bara han med med ett halvt hjärta och begravningsblommor i handen ser vem hon är. Hon avskydde vem han gjort henne till och vem hon låtit sig själv bli. Hon tänkte på de vackra händerna som visade kärlek på ett så konstigt sätt och på stormovädret som låg i luften även denna kväll. Ovädret luktade alltid av starka substanser när ytterdörren öppnades. Hon tänkte försiktigt att om de rensade upp ogräset och försökte så frön av kärlek som inte whiskeyångor kunde komma åt kanske allt skulle bli bra igen. Falska förhoppningar som hade sina rötter i de sagor hon för länge sedan lagt på hyllan. Hon bar på tysta drömmar om en annan sorts kärlek eftersom alla famlar efter strån när de faller.

Hon ringde sin mamma för första gången på ett år den kvällen. Sa att hon ville komma hem och hälsa på. Med noggrant utvalda ord tassade de på tå kring värkande sår. De pratade om kvällen som varit och hon sa till sin mamma att hon älskade regnet. Hon älskade regnet så att det gjorde ont. Sa att allting var bra nu. Att allting skulle bli bra, bli bra, bli bra. Föraningen fick som alltid håren längs nacken att resa sig när åskan var på väg. Han mullrade när han krängde av sig skorna vid dörren och hon sa att hon var tvungen att lägga på. Hon anade att hennes mamma visste hur de levde och hon önskade innerligt att hon skulle dra in henne under ett varmt tak men precis som med de flesta som betraktar något på avstånd fyller förnekelsen en funktion så stor att man finner sig paralyserad och oförmögen att göra något åt eländet. Det pågick ett inbördeskrig i en handlingsförlamad mamma någonstans 60 mil bort och medan slaget drog ut på tiden hann den hon höll närmst om hjärtat sakta tyna bort och utplånas i ett större krig.

Skavsår i mitt huvud

2010-06-30T08:30:00.000-07:00

Jag tänker att man växer ifrån det där tvånget i bröstet om att göra rätt för sig vilket är en tanke i sig som enbart drar en åt fel håll. Precis som rösten på axeln som säger att:
Imorgon ska jag sluta röka.
Imorgon ska jag börja träna.
Imorgon ska jag böra tycka om min kropp.
Imorgon ska jag söka jobb.
Imorgon ska jag söka skola.
Imorgon ska jag ta tag i mitt liv.
Imorgon ska jag ta itu med det som skaver.
Imorgon blir allt bättre.

Jag tänker att om några år kommer jag med min magnifikt införskaffade mognadsnivå sparka de iskalla karaktärsdragen åt sidan och växa upp.
Jag kommer inse att det inte var så svårt.
Att jag inte mådde så dåligt.
Att man inte behöver älska sitt jobb.
Att allt inte är som på film.
Att verkligheten alltid kommer gör ont ibland.
Att jag egentligen är precis lika trasig som du.
Och hon som gråter tyst när ingen ser men som ler på dagarna.
Och han som är alltid är glad, såvitt du vet i alla fall.

Att jag precis som du som läser det här drömmer om något större.
Att jag envist inbillat mig att tankarna inte kommer fälla mig på vägen.

Jag tänker att man kanske växer ifrån den där fånigt pinsamma oron. Jag tänker att jag inser och tror på det när jag är 25, eller 30

men

Jag tänker att alla inte gör det.
Att vissa gör det
Att vissa gör det, sett utifrån men på insidan aldrig riktigt gör det ändå.
Jag tänker att alla är unika rent biologiskt
men att vi fungerar likadant inuti.
Och jag tänker att om alla bär på samma oro,
bara att vi döljer den mer eller mindre väl,
kanske aldrig växer upp i just den betydelsen?

Så vad händer med mig, dig, dem,
som kanske aldrig djupt inuti kommer tro och känna att allt kommer bli bra?
Jag menar riktigt genuint bra.

Den blick som lyste upp min värld

2010-06-29T13:10:00.000-07:00

Jag tänker ofta på dig. På det som en gång var. På den människan du en gång var. På leendena du så villkorslöst överöste mig med. Du sa att stjärnorna tänts för min skull och dina ögon vittnade om att du menade vartenda ord du yttrade den höstkvällen för så många år sedan. Bland färggranna löv mot den grå asfalten var det ändå din blick som lyste upp min värld. Dina ord. Dina omfamningar. Du sa att jag kunde göra exakt vad jag ville. Att jag var ämnad för något större än det liv du med svårigheter stapplat dig igenom. Pressen att alltid behöva prestera och leva upp till andras profetior bar jag på mina axlar likt tyngden av månaders och års känslosammandrabbningar. Även om orden alltid menat väl skrevs de om inom mig. Lyckönskningar blev till krav och med den målinriktade perfektionistiska strävan att aldrig misslyckas föll jag någonstans på vägen då jag med huvudet mot marken insåg att det ouppnåeliga inte var inom räckhåll. Det hade aldrig varit inom räckhåll, precis så som din önskan efter ett friskt liv aldrig någonsin funnits på den himmel du alltid funnit så klar. Ändå sökte vi efter det liv vi i drömmarna byggt upp tillsammans under sena nätters samtal. Vi sökte utan att för en sekund stanna upp för att tänka att vi siktade mot något som inte var verkligt. Du försvann och med dig försvann det barnsligt naiva och hoppfulla alla människor kanske djupt inom sig bär på.

Hjärnänglar

2010-06-28T06:01:00.000-07:00

Jag har tvingats precisera och ge namn på saker och känslor som inte faller under språkliga begrepp. Det blev till en hon och hon är just en sådan avvikelse. En förteelse, en föraning eller en känsla i magen. Hon hälsar på mig ibland. Flickan med oskyldiga ögon som lyser i mörkret. Flickan med de smala, smala fingrarna och med en kropp så späd att det känns som att minsta beröring kan få henne att falla sönder. Hjärnspöken, tänker jag. Fast goda, påminner hon mig. Minnena vakar hon, som en ängel över min axel samtidigt som hon leder tankarna i rätt riktning. Dit där de kan springa fritt utan att stöta på höga kullar och hinder. Dit leder mig flickan med de oskyldiga ögonen. Ögon som delvis skrämmer när natten är svart och tyst eftersom det är så mycket enklare att inte behöva ta itu med det man drömmer om och vill.

Under trädgården

2010-06-23T09:42:00.000-07:00

Jag går på stigen i en tyst skog som ser allt annat än inbjudande ut och tittar ner på mina tygskor som får kvistarna jag går på att knaka. Fastän de försökt göra det hemtrevligt med blommor längs vägarna har jag en klump i halsen varje gång
jag ska hälsa på henne. Min bästa vän bor under en sten i skogen. Hon bor i skogen som ger mig kalla kårar fastän det är mitt i sommaren och 25 grader varmt. Jag önskar att hon kunde släppa in mig och låta mig ta del av det lugn hon befinner sig i. Åtminstone för en stund. Jag önskar hon gav mig en nyckel för att ta mig ut från hennes värld, som ett visum för någon som är på besök i ett främmande land. När jag lämnar blommor vid ingången till hennes hem hör jag hur vinden suckar. Det krävs blod för att komma in dit. Det krävs sjukdom, ångest och lidande. Mina tårar öppnar inga portar till världar långt därborta. De ger inga svar, ingen tröst, ingen värme. Jag är rädd för det där stället där min vän bor. Långt där nere under stenen i skogen med en trädgård som trots att den är så vackert perfekt enbart vittnar om illusionen av något som kan liknas vid liv.

som på film

2010-06-20T16:23:00.000-07:00

Drömmarna har flyttat in i hennes hem och lämnar henne med en eftersmak av bittra minnen. Det smakar alkohol, rök och mjuka läppar och gör precis sådär ont i hjärtat det bara kan göra. Det känns precis sådär ängsligt som det bara kan göra när man öppnar upp en del av sig själv, för vad som känns som för allmän beskådan fastän det bara är han som ser. Bara. Inte så bara kanske, tänker hon och stirrar upp i taket samtidigt som hon tänker på de där orden om att leva i nuet. Att inte älta, att inte tänka för mycket. Ändå tänker hon på himlen hon inte ser från det fängelse hon själv skapat och hon tänker på orden som inte betyder något, egentligen. I hennes tysta isolering står de skrivna längs de vita väggarna och hon vill bara ut dit luften känns klar. Stå i regnet och titta upp mot månen. Känna sådant hon lärt sig förtränga. Vara klyshigt kär istället för patetiskt ensam. Precis så som på film där allt är så mycket vackrare, precis så som det aldrig på riktigt egentligen är. Dit vill hon. Känna att hon bär på förhoppningen om att det kanske ändå är hon som har kontrollen över sitt liv. Sparka ödet i röven och le åt hur lätt det var att återfå kontrollen samtidigt som hon faller och känner fjärilarna i magen.

Som att tiden stod stilla

2010-06-12T12:48:00.000-07:00

Det var så vackert,
som att bladen blockerade allt ljud utifrån
djupt inne i det som var så mörkt på natten.
Som att allt levande befann sig långt bort
fastän jag var omringad av tyst liv.
Jag behövde inte blunda för att se bilderna som långsamt gled förbi det jag antog var minnets dammiga arkiv.
Och jag behövde inte le, skratta eller gråta för just där jag befann mig då suddades gränserna mellan mina känslor ut med vinden.
De sveptes försiktigt bort med svala vindar som knappt var märkbara för blotta ögat.
Det var som att tiden stod stilla,
och allting doftade,
precis som du.

På riktigt fast ändå inte

2010-06-08T02:55:00.000-07:00

Mannen satt på torget och läste upp en monolog om panikångest och jag satt som fastklistrad några meter bort på en kall trottoarkant och lyssnade samtidigt som jag pillade på mina skosnören av rastlöshet. Jag hade suttit i parken och knåpat ihop ord till meningar i ett överfullt block men hans röst fick mig helt att tappa koncentrationen.

“Jag trodde att jag skulle dö, eller rättare sagt min kropp trodde att den skulle dö och jag började kallsvettas då jag märkte hur alla tittade på mig. Jag kommer att dö här. Framför alla människor, badandes i mitt eget svett och i en panik som fick det att susa i öronen” malde han på med en inlevelse som gick under huden på mig. Jag kände hur jag frös till is när mannen artikulerade och betonade vissa ord särskilt. “Jag kommer att dö, här, framför er”. Under några sekunder kände jag hans ångest som om den var min egen och våra personer flöt tyst ihop. När han reste sig upp, log och tackade för sig satt jag kvar med hjärtat i halsen övertygad om att han slängt över sin ångest på mig eftersom han stod upp och log till synes helt oberörd. Jag rynkade på ögonbrynen och fick för en hundradels sekund ögonkontakt med den glada mannen. Djupt därinne såg jag. Och jag förstod att han funnit ett smart sätt att bearbeta sin ångest i form av en terapi som allmänheten kunde ta del av men att han använde skådespeleri i amatörform som täckmantel. För en skådespelare som fick mig att känna mig så berörd kunde inte vara utan jobb och vara tvungen att uppträda med en hatt på marken på ett torg där människor passerade utan att skänka honom ens den minsta blick. Eller?

För vi har tinnitus i hjärtat

2010-05-31T10:57:00.000-07:00

Framtidsförhoppningar knackar tyst på min dörr. Så tyst att lite musik, underbara vänner och andra värdefulla tidsfördriv får mig att stänga av. Kanske blir man van vid oron som ständigt finns där i åldern då man står med ena foten på vuxensidan och andra tryggt vilande i en ansvarslös zon där allt är okej och går att bortförklara med att man inte vet bättre. Kanske är det okej att vara lite rädd för att framtiden känns så oviss och fylld av möjligheter att man står rådvill i ett vägskäl med tusen små stigar. ~~Kanske~~ växer man i den hud man blivit så van att se i spegeln varje dag, den hud man hatat men förhoppningsvis lärt sig älska eller åtminstone acceptera. (?)

Om att inte räcka till ens i fantasin

2010-05-25T12:35:00.000-07:00

han sa alltid att han fascinerades av min förmåga att leva ett liv som egentligen
inte var verkligt. att jag existerade och levde ut i världar dit ingen annan hade
tillträde. även då jag aldrig dömde honom för hans okunskap om de världar jag själv byggt upp fnittrade jag ibland åt hans naiva charm och hans ord som alltid lät så
konstlade när han sa att han förstod mig. han bad mig sluta mina ögon när jag var spänd och manade mig att fly bort till en plats där jag kände mig säker. som att jag bar på en övernaturlig förmåga eller ett sjätte sinne om man så vill. som att
de tankar som kittlade fantasin och fick mig att drömma om ett bättre liv inte kunde vara annat än en fördel för mig. det är vackert att drömma stort konstaterade vi i ett samförstånd som uppstår väldigt sällan mellan två så olika människor. det läskiga med drömmar är när de aldrig tar sig ut ur stadiet då de enbart existerar för den person som bär på dem. när de aldrig blir till önskningar i form av konkreta ord. när de aldrig blir verkliga och när de aldrig ges plats. jag brukar tänka på de drömmar jag bär på som rent realistiskt aldrig kan bli en verklighet när jag hör hans ord i huvudet. på hur orättvis världen är och på hur jag aldrig någonsin kommer kunna förändra den till det bättre så mycket som jag vill. att drömma om en bättre värld ger sällan någon tröst minns jag att jag förklarade och han tittade oförstående på mig och frågade hur jag som var en så stor drömmare samtidigt satte krokben för mig själv genom att vara cyniskt realistiskt.

Så nära att man inte kan se ordentligt

2010-05-19T10:37:00.000-07:00

“Jag är så otroligt trött, jag har inte sovit på hela natten“, sa jag till honom där vi satt på taket 30 meter över marken.
“Somna inte här bara“, sa han och skrattade tyst efter att han sträckt ut armen som för att visa att det var okej om jag la mitt huvud där. I alla fall en liten stund.
“Jag är rädd för att sova”, erkände jag viskande och gömde mig där i tryggheten som hans kroppsvärme skänkte mig. Jag kände hans blick när den letade efter en förklaring i mina ögon fast jag vek snabbt undan den. Visste att jag sagt för mycket och knep hårt ihop ögonen samtidigt som jag i huvudet förbannade mig själv. Varför kunde jag inte hålla munnen stängd skrek jag till mig själv i huvudet där tystnaden ekade frånvarande. Jag tänkte på mardrömmen veckan innan då händelserna som avlöst varandra i den var så svåra att skilja mellan dröm och verklighet. Jag minns hur ångesten dunkade i mitt bröst. Hur jag kräktes och föll ihop av utmattning fastän jag redan sov. Som att den drömmande slappa kroppen stängt av sig och låtit all den underliggande svarta energi som gömt sig i kroppen vandrat vidare till själen och tryckt sig ut genom mitt undermedvetna. Jag tänkte på hur jag legat ensam mitt i natten och försökt att inte somna om samtidigt som jag önskat att någon var där och viskat att allt skulle bli bra.

Han tog min hand för att fylla den långa tystnaden jag lämnat honom ensam med när jag försvunnit in i mitt eget huvud.
“Är inte du rädd för något?”, frågade jag honom till sist och smekte ovansidan av hans hand. Han var tyst ett långt tag och suckade sedan.
“Jag är rädd för att vi lever i olika världar och att du aldrig kommer släppa in mig”. Jag såg in i hans ögon som så många gånger förr och såg hur min sorg speglades över dess blanka yta i skolskenet.
“Jag är rädd för att min sorg aldrig kommer lämna dig även då jag inte finns vid din sida”, tänkte jag tyst men sa inget för om jag uttalade orden skulle förbannelsen inte längre bara vila i min värld. Den fanns nu enbart i den värld dit han var så rädd för att aldrig få komma in och hur mycket jag än funderade förstod jag aldrig varför han så desperat ville komma in i min trasiga värld.
"Varför förstår du aldrig att jag bara vill skydda dig?", kved jag och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Jag kände mig alltid så ful när jag grät och jag ville verkligen inte att han skulle se mig sådär. Svag och Otillräcklig. Som jag var i min värld.
"Varför förstår du aldrig att jag bara vill skydda dig?", sa han och började gråta där han satt mitt emot mig. Mina tårar blandades försiktigt sig med hans i samma stund som våra världar tyst flätades samman.

Hon som sålde sin själ

2010-05-16T02:38:00.000-07:00

Jag såg in i hennes ögon där vi satt mittemot varandra på bryggan och åt för att fylla tystnaden. Jag sökte efter något i hennes blick samtidigt som jag tänkte på hur hon förändrats. Hon sa det ibland själv också. “Jag är någon annan nu men jag är glad ändå. Förändringar behöver inte vara något dåligt vet du”. Jag vet inte om hon sa det för att intala mig eller sig själv men varenda gång hon desperat försökte övertyga mig om hur lycklig hon var stack det till någonstans djupt inne i magen. Jag försökte att inte kännas vid de små huggen av oro, försökte vara glad för hennes skull. Hon säger att hon är lycklig, intalade jag mig själv och slog bort magkänslan som försiktigt sa till mig att hon sålt sin själ för att hamna där. Jag skulle aldrig kunna säga de orden högt, aldrig någonsin skulle jag medvetet försöka få mina misstankar till att låta som någon slags sanning. För vad visste jag egentligen om vem hon nu var? Hon som arbetat så hårt för att alla andra skulle må bra. När jag gick hem den kvällen var det så uppenbart. Han hade förstört henne och det spelade ingen roll vad hon åstadkommit i sitt korta liv när hon själv blivit så trasig på kuppen. Hon hade kompromissat sa hon alltid. Livet är inte så lätt som karaktärerna i dina favoritböcker vittnar om, sa hon menande och bad mig att inte oroa mig för henne. Jag vet att hon var rädd för min tystnad och vad mina blickar som jag diskret gömt bakom solglasögonen berättade. Jag dömde henne och jag hatade mig själv för det lika mycket som jag avskydde tårarna som likt en lätt slöja la sig över mina kinder så fort jag tänkte på hur en så stark kvinna kunde falla offer för en så genuint elak människa. För om den starkaste människa jag kände långsamt kunde bli så svag sprang rädslan likt ett spöke runt i mitt bröst när insikten om att det kan hända vem som helst slog mig. Dessa charmiga människor som gömmer det onda bakom en mask av leenden och fina ord. Hur vet man att man fastnat i deras våld förrän man själv sitter där tänkte jag och lät tankarna vandra i de trassliga spåren från sommaren innan. Jag tänkte på hans leenden som sakta åt upp mig inifrån och sen hur jag utan att jag var medveten om det efter några månader stått kvar ensam och svag. Precis så som det var för henne nu. Hon var så skör, så ensam fastän han alltid stod vid hennes sida och krampaktigt höll hennes hand.

Det som gömmer sig precis framför våra ögon

2010-05-09T13:01:00.000-07:00

Hon tappade bort sig själv men han plockade varsamt upp de små bitarna längs den krokiga stigen vars kanter var så vassa att ett snedsteg skulle få honom att falla och gå sönder. Hon slängde bort sig själv och det som fanns där inuti för att aldrig mer behöva ta itu med sånt som skaver. Han rynkade ögonbrynen när han kom ifatt henne med famnen full av de sår hon aldrig låtit läka. Han såg så liten ut där han stod med hennes ärr på sina axlar. Det kändes som att de två var fast i en mörk skog, som att de båda gått vilse. Och hon visste att om det var någon som en dag skulle orka bära upp henne när hon kände för att lägga sig ner på marken och ge upp skulle hon göra vad som helst för att hjälpa honom stå upprätt när hennes outtalade ord tyngde honom. Det som från början var kärlek skulle förvandlas till skuld och ångest och allt det där onda skulle få glöden under deras fötter att aldrig dö ut och de skulle springa tillsammans, längre och längre in i den labyrint som till slut skulle binda ihop deras öden för alltid. När de nått mitten skulle de skrika att de hatade varandra och de skulle bråka om vem som förpestat vems sinne först. Betongväggarna i deras inbodda fängelse skulle likt trädens dunkla kronor ljudisolera deras hat och de anonyma förbipasserande skulle enbart om de lyssnade riktigt noga, höra små viskningar.

Eviga skuggväsen

2010-05-06T09:00:00.000-07:00

"Mitt hjärta vill så gärna ha dig", skrev han i sanden och såg hur vågorna sköljde över och spolade bort hans ord bara några sekunder efter det att han skrivit dem. Han bet sig i läppen och log medan han tänkte på den svarta ironin som tycktes ha satt klorna i hans väsen. Orden han inte ens vågade uttala suddade naturen lätt bort framför hans ögon och han kunde inte få paranoian ur sitt huvud. "Jag är tatuerad med oturens dunkla stämpel och vart jag än går förföljer de osynliga molnen mig", tänkte han och drog handen genom sitt brunblekta sommarhår. Han la armarna över de uppdragna knäna och lät vattnet svalka hans fötter medan han satt och väntade på solnedgången på den övergivna vita stranden. Han pillade med fingrarna i sanden och kastade ut sin tomma ölflaska i havet. "Jag duger inte till någonting", skrev han i den blöta sanden och reste sig upp för att inte bli genomblöt av de utsträckta vågorna när de åter skulle komma att sudda ut hans ord. Han tittade upp mot stjärnorna och åh vad han önskade att han hade henne bredvid sig just där och då. Han blundade, vände sig om och gick därifrån efter att han sneglat på sanden där hans ord fortfarande var markerade så tydligt att de såg ut som att de var skrivna i sten. "Jag duger inte till någonting". Solen gick sakta ner men orden brände starkt bakom världens stängda ögonlock.

När inget får plats

2010-05-03T10:28:00.000-07:00

Viskningarna nådde hennes öron där hon stod och tittade ut över folkmassan som bredde ut sig under henne. Det skär sig i hjärtat när man inte längre vet vad man hör. Vad man är. Vad man vill. Att stå högst upp i köpcentrumet och titta ner på människor som inte vet att hon finns fyller henne av enorma tomhetskänslor. Hon som hade allt att säga säger ingenting för hon vet att även om hon så skriker kommer ingen att höra. Myllret från tusentals viskningar fyller varuhuset så till den grad att hennes ord blir överflödiga. Hon får inte plats. Hon vill måla rösterna som går därunder henne. Göra tyst men sprakande konst av det som gör ont. Öppna fönstren och släppa ut allt det som gnisslar och stör. Öppna fönstren och göra lite utrymme för hennes egna ord. Det tar så mycket krafter att skrika där alla redan hörs. Precis som skriken i drömmar når de aldrig ut. De fastnar inne i munnen och trycker på så mycket inifrån att det är ett under att bröstet inte sprängs sönder.

Charmen med existensminimum

2010-04-28T04:31:00.000-07:00

Jag vill försvinna utan att förlora mig själv. Gömma mig en liten, liten stund från de skuggor som sträcker ut händerna efter mig. Låsa fast de mardrömmar som lämnar mig kallsvettig och stoppa undan dem i en låda och kasta bort nyckeln. Jag förbannar den där stora tunga nyckeln som är så svår att gömma undan. Nyckeln som tycks ha ben och en egen vilja. Den dansar och skrattar och uppmanar skuggorna att jaga mig även på dagen. Nackdelen med min vän fantasi är att den trots att den erbjuder mig alternativa världar när det är svårt också öppnar upp dörrar till djupa avgrundshål när allt känns enkelt utav sig själv. Lyckan är motstridig, flyktig och övergående. Precis som allt annat som är gott här i livet doseras den ut i små, små doser precis innan man ger upp och smäller dörren i ansiktet på livet.

Hon som tappade bort sig själv

2010-04-25T12:49:00.001-07:00

Jag tittade på hennes blanka ögon i månskenet. Fastän hon bara var några år yngre än mig såg hon så liten ut där hon låg i min famn. Så ynklig, rädd och hjälplös. Jag var hennes säkerhetsnät sa hon och log försiktigt. Och jag kände hur hennes grepp om min midja hårdnade. "Snälla gå inte sönder du också", sa hon med en sådan desperation i rösten att det var hjärtskärande. "Jag önskar att jag kunde börja om från början", fortsatte hon och drömde sig bort. Jag smekte henne över håret tills hon sakta slappnade av och släppte greppet om mig och hon fortsatte att berätta om sina framtidsdrömmar. Hon kallade de sagor för hon visste att de aldrig skulle slå in. Hon sa det gång på gång. Att världen inte är rättvis och att vi människor inte lämnar startblocket med samma förutsättningar. Och hon blev så fasansfullt arg när jag sa att hon var värd alla chanser, all lycka och sån där fin kärlek som gör så att det pirrar i magen. Hon ville inte höra på. För det spelade ingen roll vad jag tyckte om jag inte kunde ändra världen och sättet den är uppbyggd på nästan skrek hon ut i ren frustration.

Jag minns alla konversationer vi hade om framtiden, samhället och världen. Jag minns hur hon brukade ha sitt hår och hur hon fick små smilgropar när hon log. Hon skrev dikter om hur det skulle vara att radera alla minnen och födas på nytt och hon visade alltid upp de hon var mest stolt över. Hon sa att om hon var tvungen att leva med alla hjärnspöken resten av sitt liv hade hon gett upp för längesen. "Jag är så trött på att vara ett ihåligt skal", avslutade hon ett flertal dikter med och när jag tänker på henne idag brukar jag viska ut till mörkret och önska att hon hör mig där hon nu är.

Och ett tag framöver kommer alla ryggar att tillhöra dig

2010-04-24T07:04:00.000-07:00

där står han med det sötaste leendet någonsin och skrattar. han skrattar och skrattar och kan inte sluta. han är så glad säger han. han är så fin, tänker jag. och så skrattar vi och håller varandras händer och skiljs åt alltför tidigt och hastigt. och så sitter jag och tänker på honom nu. i huvudet gör jag honom säkerligen lite finare och bättre än vad han är men frågan är vad det spelar för roll nu. troligtvis kommer jag aldrig någonsin att träffa honom igen. och jag får lite panik för det är så svårt att framkalla skarpa bilder av någons ansikte i minnet. och så tänker jag att även om han tänker på mig någonstans långt bort spelar det inte någon roll. för han kan inte berätta det för mig även om jag vill lyssna. det gör lite ont i hjärtat. en sån som skrattar och ler och säger söta saker är ju liksom inte någon man vill tappa bort.

Tankar som leker viskleken

2010-04-22T12:59:00.000-07:00

Vi satt och tittade på varandra på tåget som sakta gungade fram genom trötta landskap. Det var nästan så att solen inte kom fram mellan alla betongklumpar som likt fängelsen rymde fler människor än vad det egentligen fick plats. Det var knappt några människor i vagnen den dagen och där jag satt och fingrade på torra smörgåskanter och drack koffein i mängder kände jag att jag när som helst kunde slitas isär inifrån. Omgivningen fick mig att vilja gå i bitar. Jag funderade på hur det skulle se ut om minan inom mig exploderade och färgade insidan av vagnen röd av mina inälvor. Tänkte på de stackars människor som var tvungna att bevittna det och på hur traumatiserade de skulle bli och kände en tillstymmelse av empati. Dessa människor med framtidsutsikter och hela livet framför sig täckta med kletigt blod och bitar av min magsäck i håret. Men, jag ville ju också.
“Jag vill så mycket att det gör ont“, tänkte jag och spände käkarna för att inte börja gråta av hopplösheten som sakta fyllde mig. Försökte med nycklar som inte riktigt passade stänga till den delen av hjärnan som fick mig att överanalysera, vela och tveka. Det gnisslar och det gör ont och det blir fel. All denna huvudvärk. Det gnisslar så högt att jag blir galen.
“När man vill så mycket att känslorna svämmar över lämnas man ibland tom.
Som att bägaren som håller inne allt av misstag brister. I slutändan finns ingenting kvar och då spelar det ingen roll hur mycket man vill. Hur mycket man ångrar sig och hur mycket man försöker”, konstaterade jag tyst för mig själv och stirrade tyst på fönsterrutorna i vagnen. Jag funderade på hur avtryckaren till den här minan såg ut men kunde inte komma på något när jag befann mig mitt i det som gjorde mig så trött. Med stor sannolikhet var det knappast en svart dosa med en röd knapp i alla fall. Kanske var det snarare en händelse eller rent utav en person som var utlösaren. Känslan av att jag själv inte höll i avlösaren fick mig att drabbas av panik där jag satt på tåget mitt emot min vän som såg så lugn ut med dagens tidning framför sig. “Jag har tappat kontrollen”, tänkte jag och fick svårt att fokusera. Jag gjorde allt i min makt för att andas lugnt och försvinna in i en annan värld om än bara för några få sekunder.

“Du skriver dina egna regler“, sa min vän en dag till mig efter att ha lyssnat på mina ändlösa metaforer som klingade så mörkt. “Om du bestämmer att det finns tid, val och styrka kvar kommer du klara dig fint. Det är ju du som bestämt att allt tar slut och att ingenting kommer finnas kvar”. Jag försökte minnas hennes ord och upprepade de tyst i huvudet för mig själv som ett slags mantra.

“Det är jag som har kontrollen”, sa jag till slut tyst för mig själv där på tåget. Jag måste säga det högt så att jag verkligen hör för tankarna är som små viskningar jag inte har så stor koll på. De leker viskleken med mina tysta uppmuntrande ord och lämnar mig med fel budskap. Dåliga budskap. Budskap som är så pass kraftiga att de ändrar mitt sätt att se på mig själv och omvärlden. Om jag tyst tänker att allt kommer bli bra viskas det vidare i flera led och någonstans på vägen tappas meningen bort och blir diffus. Därför säger jag det högt för mig själv. Min vän tittar upp från sin tidning och sedan på mig på mig och ler när hon hör hur jag pratar till mig själv. Hennes leende och välvilja är så trovärdig att jag fylls av något varmt som sakta bubblar över och brister. Jag vet inte varför men jag kan inte sluta skratta där jag sitter i den tomma vagnen mitt på ljusa dagen. Hon skrattar också. Och jag får ont i magen för att skrattet gör så att det blir svårt att andas. Tystnar en stund senare och andas häftigt samtidigt som jag håller mig över bröstet. “Det är jag som har kontrollen”, säger min vän och härmar mig på ett retsamt sätt. Hon förvrider ansiktet till oigenkännlighet och vi faller åter in i ett skrattanfall som inte tycks ha något slut.
“Vem fan vill ha kontroll hela tiden?”, säger hon sedan vi lugnat ner oss och ler genom tårarna som det där bubbliga skrattet lämnat synliga. Jag tittar en stund på hennes ansikte och förundras över hur vackert de tårarna glimmar i solskenet som smitit in genom fönstret.

Syns du inte finns du inte

2010-04-21T01:53:00.000-07:00

Det var ditt brev som startade allt. “Jag vill ha dig tillbaka” var det enda jag mindes av ett brev på fyra sidor. Jag minns att papprena doftade som du och att det gjorde mig så knäsvag att jag var tvungen att sätta mig ner. Jag minns att det var kallt ute. Att de små snöfläckarna på marken vittnade om att varmare tider var på väg men att vi inte riktigt var där än. Någonstans mellan sen vinter och tidig vår spenderade jag en halv evighet med att rensa ut alla bevis på att du existerat. Hällde i mig mängder av starka substanser i hopp om att förgifta mitt inre och skrämma iväg de fjärilar som du försökte tvångsplantera där. Brände när ingen såg upp bevisen som vansinnigt skrek ut den verklighet jag hade som mål att fly bort från. Agerade ut i tystnad när ingen såg på. Syns jag inte finns jag inte. Jag lade mig ner och njöt av likgiltigheten som fyllde min kropp i takt med att alkoholen gjorde att jag alltmer tappade min verklighetsanknytning. Jag vågade inte andas eftersom jag äntligen fått en paus från minnet av dig. Tiden stannade upp och jag låg plötsligt och storlog på golvet. Tystnaden fyllde mig. Utan att reflektera över det hade jag i samma stund som jag raderat dig även raderat mig själv.

Det doftar liv

2010-04-12T11:57:00.000-07:00

Jag omfamnade mina tankar och log genom tårar av glädje. Så jag högaktade dessa pauser från det ständiga kaoset. Dessa fantastiska små korta stunder då en blick mot den rosa himlen kunde göra min dag. Tittade på barnen som lekte och sprang omkring i gräset runt fontänen som precis vaknat till liv. Den där proppen inom mig löstes sakta upp och ut flödade alla känslor som fryst till is. Smält vårvatten rensade sakta och ömt bort det onda för att lämna kvar hopp och små fjärilar i min mage.

Jag håller hårt om dessa stunder som inga superlativ i världen kan beskriva på ett rättvist sätt. Den sällsynta lyckan blir rädd och försvinner när jag omfamnar den för ivrigt och hårt. Glider ur mina händer, hånskrattar och blir ett med luften. Den förbannar mitt naiva sinne och försvinner i samma stund som jag bekräftar dess närhet. Fastän känslan är så flyktig är den samtidigt så vacker att jag smälter. Den är fylld av vårkänslor och doftar liv.

Tidsspiralen snurrar så fort

2010-04-05T07:34:00.000-07:00

Hon var 15 år. Han 18. Han fick nästan inte plats i hennes värld fylld av rekonstruerade minnen men det verkade inte göra honom så mycket. Han var nöjd med det han kunde få. Han väntade gärna.

Bearbetad ångest. Alla visste att hon mådde bra nu. "Tiden läker alla sår", sa de och klappade henne på axeln. "Tid får saknaden att göra mindre ont", ekade de snälla lyckönskningarna längs hennes trumhinnor. Tid. All denna tid som flutit förbi och gjort M's leende suddigt. Hon förbannade tiden som gjort M gammal och svag. Tiden som fått henne att sakta tyna bort.

Hon tänkte på sina bearbetade minnen som gjorts om för att göra mindre ont. Man ska lära sig tänka rätt. Få kontroll över sina tankar. "Din största fiende är du själv", förklarade de för henne. "Det är ju dina tankar. Dina tomma ord som du låtit fastna. Varför kan du inte bara vara glad?".

Hon blev 16. Han 19. Han fick nästan inte plats i hennes värld fylld av rekonstruerade minnen och han tröttnade. Han fick för lite.

Bearbetad ångest. Alla trodde att hon mådde bra nu. Tiden läker alla sår, sa de och klappade henne på axeln. Lyckönskningarna avtog. Tid. All denna tid som flutit förbi och lämnat sprickor i fasaden och djupt där inne.

Hon blev 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23.

Och allting spinner runt, alldeles för fort.

24. 25. 26. 27. 28. 29. 30

All denna tid som flutit förbi och lämnat sprickor djupt där inne.

När hjärtat slår blygt

2010-04-04T12:01:00.000-07:00

“Jag kommer sakna dig“, sa den vackra pojken och log sorgset. När solskenet vilade på hans ansikte syntes sommarfräknarna på hans kinder och när han tittade in i mina ögon märkte jag hur hans försiktigt skiftade färg mellan gråa och blå. Jag tror att jag satt tyst i fem minuter och bara tittade in i hans ögon samtidigt som jag otåligt försökte pressa fram ord för att förklara hur det bubblade av lycka inom mig. Det kändes som att de var så många och ivriga att de inte kom ut ur min mun. De slogs på min tunga och istället för att vända sin uppmärksamhet till honom, den vackraste och finaste människa jag någonsin träffat, vände de sig till varandra. Inåt. Kvar återstod enbart tystnad och när jag till slut var tvungen att gå förstod jag att det var omöjligt för honom att någonsin kunna förstå.

Dit ingen kommer in

2010-03-31T05:46:00.000-07:00

Vi låg på sängen och kramade tyst om varandra. Jag kände det där sällsamma lyckoruset som sällan levde ut för fullt inom mig. Det var tonfallet, doften av hans hår, den trygga famnen som fick mig att sakta slappna av. Det finns lösenord och nycklar även till de mest försiktiga och kalla människors hjärtan. Vi hade vår egen verklighet som vi när inga andra såg delade tyst. Sporadiskt. Det var fint. Flyktigt. Inga förväntningar. Inga etiketter. Pojkvän. Flickvän. Vän. Älskare. Vi var mer än allt det där. Vi hade något eget. Jag önskade ibland att det kunde kännas mer verkligt. Mer här och nu istället för framtidsflyktigt och bakåtsträvande. Tyst och i hemlighet önskade jag att jag kunde få mer av honom. Man får lite. Man ger lite av sig själv tillbaks. Personen vill ha mer. Man ger mig. Man tar mer. Någon tar för mycket. Någon ger för lite. Till slut är ens personlighet så kantad och omrörd att man glömmer vem man är. Man förundras över hur man har förändrats. Sitter där och rynkar på pannan samtidigt som man försöker lista ut vart ens jag tog vägen. Ler när folk påpekar det. "Ni sitter ihop". Utan att inse det har man glömt att man en gång lovat sig själv att aldrig byta bort sig själv. Att vara rädd om den man är. Att inte tappa bort sig själv för att sedan handlöst falla när personen drar sig undan. Varje gång glömmer man bort det. Lever för stunden. Tänker att man måste våga för att vinna hans hjärta.

Ishav som bara längtar efter vackra ord

2010-03-30T09:37:00.000-07:00

(texten är ett utdrag ur en längre text jag skrivit)

De dagar Adrian gick omkring som i ett svart hål gjorde jag mitt bästa för att muntra upp honom. Jag berättade historier om konstiga människor jag mött på festivaler. Om min första kyss. Min första fylla. Tog med honom på sommarnattsbiografer, drog med honom till parker där vi delade vinflaska efter vinflaska. Han skrattade artigt åt mina barnsliga försök till att få bort det onda från hans tankar och skänkte mig ett leende när han märkte att jag höll på att gå sönder av förtvivlan. Ett leende som sa: "Oroa dig inte, jag har det bara svårt just nu. Det kommer gå över". Jag visste att leendena var påklistrade. Det såg ibland rakt smärtsamt ut när han forcerade fram dem. Som att han hade ståltråd där som gjorde stora sår i mungiporna. Ändå så levde jag för de där leendena som sakta tynade bort i takt med att mörkret föll på kvällen.

“Jag känner mig så kall”, sa jag till honom en sen kväll då jag av vinet kände mig uppriktig och full av ångest. “Jag har nästan glömt hur man gråter”. Jag rynkade pannan och grimaserade åt hur fånigt det lät. Han tittade förvånat på mig. Ofta var det han som med långa utläggningar förklarade hur allting inom honom gick itu. Hur tjejer han gillade inte la märkte till honom och hur hans otur aldrig tycktes ta slut. “Det är som att alla mina tårar fryst till is i en liten sjö inom mig.” Jag lät han smaka på mina ord och var uppriktigt nyfiken på hur han skulle förhålla sig till att jag som alltid var så stark också kunde vara nedstämd och rädd.
Jag tänkte på hur det kalla långsamt spridit sig inom mig. Hur det från början bara varit en lätt sköld av frost runt huden som ett sätt att göra min själ mer svåråtkomlig. Hur det nu spridit sig och då jag inte gett utlopp för de känslor som velat ut blivit ännu kallare. “Du kommer aldrig bli kall“, sa han till mig samtidigt som han drog på ståltrådsmunnen. “Du har för mycket kärlek att ge bort. Du får inte bli trasig. Jag skulle inte klara mig utan ditt stöd, att se dig lida”. Jävla egoistiska deprimerade blinda människa tänkte jag och kände med ens avsky för att han inte kunde ta till sig min smärta på samma sätt som jag så varsamt vårdade hans. Jag kände hur den kalla, stilla issjön ville bryta upp och härja inom mina väggar. Istället tittade jag honom rakt i ögonen utan att le. Han tittade tomt tillbaka, helt nollställd. Jag kände hur kylan inom mig växte samtidigt som svetten trängde fram i pannan. Det kändes som att den ilska som trängde upp inom mig var stark nog att utplåna alla fåniga ömhetskänslor för gott. Jag önskade innerligt att jag alltid kunde få vara arg.

Det stormar i mitt inre

2010-03-29T16:21:00.000-07:00

Jag blundade hårt där jag låg på vår gamla vindsvåning en sen torsdagskväll. Jag försökte febrilt få tillbaka kontrollen som med sin frånvaro lämnat mig förvirrad, ensam och rädd. Under de få sekunder av obehagligt verklighetsuppvaknande som sporadiskt besökte min vardag slog det mig ibland att det aldrig skulle bli som förut. Att vi två aldrig skulle kunna ge uttryck för våra känslor igen. Enbart utbyta blickar, som fastän de säger mer än ord aldrig någonsin kan betyda något igen. Vårt fönster har stängts och fastän du ibland försöker öppna det utifrån vet jag att jag aldrig kommer släppa in dig. Jag vet att doften av ditt hår kommer få mig att falla isär.
Jag svalde hårt och öppnade ögonen. Märkte att någon ristat in något i väggen. Det här var inte längre vårt ställe. Det var så uppenbart när förnekelsen inte längre sållade bland minnena. Tänk att våra världar som en gång var så tätt sammanflätade att de nästan var en och samma nu befann sig mil ifrån varandra.

Del 1

2010-03-16T15:52:00.000-07:00

(Första delen i en längre text. Mitt första inlägg (drömvärldar) hör till samma novell.

Hans ord var som poesi för ett ensamt hjärta. Han spred ljus så fort han log, och hans bruna rufsiga hår fick honom att se oskyldig ut, nästan barnslig fastän han var över 25. Adrian kunde prata på i en evighet och jag upphörde aldrig att förvånas över hans välvalda råd och funderingar.
"Ibland önskar jag att du visste hur jag kände", tänkte jag, samtidigt som jag vilade blicken i hans vackra blå ögon. Han fortsatte att prata där vi satt och drack vin en sen sommarnatt på min balkong och jag kände för första gången på länge hur lugnet spred sig i mitt inre. Trots hans självdestruktiva och smått neurotiska sinne hade han planterat något djupt inom mig redan första gången vi träffades för 1 år sedan.
“Murar byggs upp och håller utomstående på avstånd“, förklarade han för mig den där sena kvällen när himlen skiftade färg från blått till rött. “Någonstans glöms det bort att frön enbart behöver en vindpust för att komma över muren och djupt innanför. Slå rot i sådant som egentligen dött för länge sen men som innerst inne trånar efter något levande. Något som känns. Någonstans glömmer man bort att öppna upp dörren för solsken, fortsatte han.”
“För att det inte är värt det“, svarade jag med tårar i ögonen som han inte såg för att det nu sakta börjat skymma. Han tog min hand i sin och tryckte den försiktigt.
“Exakt“, sa han, “för att vi tänker att solen kommer att skina igen, en annan dag.”
Det blev tyst och båda satt försjunkna i sin egen värld.
“Jag önskar att hon visste att jag fanns“, sa han uppgivet till mig som var så djupt förälskad att det värkte i hjärtat.
“Jag är så glad att jag har dig, vad skulle jag göra utan dig?”, sa han samtidigt som han kramade om min hand lite hårdare. Jag såg sorgen i hans ögon när han ursäktade sig och sakta reste sig för att gå. Han skulle inte sova på hela natten, jag visste det, men någonstans djupt inom mig visste jag att det inte skulle vara värt att be honom att stanna. Även om han var min och kom över så fort jag ringde och ville ha sällskap skulle han aldrig vara min på riktigt. Det vi hade var flyktigt. Jag visste det, även om jag förnekade det i hans sällskap. Jag var rädd att de frön han sått i mitt hjärta aldrig skulle försvinna. Att de till slut skulle lämna stora blåmärken i mitt inre.

Att leva som man lär

2010-03-13T10:08:00.000-08:00

"Jag önskar att jag var lika lycklig som henne", sa jag och tittade drömmande på en ung kvinna som satt och log mot sin son på ett café i centrum.
"Vad är det som säger dig att hon är lycklig?", frågade tanten jag tagit ut på promenad den lördagen. Hon hette Marit, var 82 år och hade bott på det äldreboendet jag jobbade på i snart 10 år. Vi hade blivit rätt goda vänner under de korta månader jag extrajobbat där och jag kände en slags lustig närhet till den här kvinnan. Nästan som att hon skulle kunnat vara min mormor eller farmor, som att vi känt varandra hela mitt liv.
"Titta på hennes vackra son, hennes vackra kläder och hennes leende", svarade jag.
"Hemma har hon säkert en man som väntar på henne och som älskar henne gränslöst", fortsatte jag dagdrömmande med ögon som vilade någonstans långt borta.
Marit tittade på mig och log. "Om jag inte visste bättre skulle jag tro att du var minst sagt lika lycklig bara genom att titta på dig". Hon tystnade och då jag inte förstod vad hon menade fortsatte hon förklarande: "Du är otroligt vacker, så vacker att man utan vidare tänker att du måste vara lycklig. Ditt leende får vem som helst att skina upp och jag tror alla som ser dig känner värmen du bär inom dig. Du ser faktiskt lycklig ut. Som sagt, om jag inte visste bättre skulle jag genom av att bara titta på dig dra exakt samma slutsats som du just drog angående kvinnan med den söta bebisen." Hon fortsatte i samma ton med en röst som spred lugn genom hela min kropp. "Dina sår syns inte på utsidan och du är långt ifrån den enda som har det på just det viset".
"Jag har faktiskt aldrig tänkt på det på det sättet förut", sa jag och skämdes för mitt barnsliga tunnelseende.
"Det är farligt att skapa egna fantasier angående människor man faktiskt inte känner. Plötsligt har man grävt ner sig så i analyser och påhittade mönster att man faktiskt kan bli svartsjuk över saker som inte ens är sant", förklarade Marit. Hon slängde en blick på kvinnan som nu satt och ammade sin son samtidigt som hon smekte honom varsamt över huvudet och jag fick en stark känsla av att vi inte längre pratade om den unga vackra kvinnan utan om någon helt annan.
"Jag tyckte bara att hon såg så fridfull ut", svarade jag för att försvara mig från vad som kändes som ett plötsligt påhopp. "Gör mig en tjänst och försök aldrig bli som någon annan i hopp om att bli lyckligare." Jag log och nickade utan att riktigt förstå innebörden i det hon sa. "Vi går hem nu. Jag är så otroligt trött idag", sa kvinnan och började gå mot utgången med sänkt huvud. Medan hon långsamt masade sig mot utgången tänkte hon att hon skulle göra vad som helst för att bli ung igen. Hade hon inte vetat bättre hade hon trott att det var det som krävdes för att göra henne lycklig igen.

Sommarkärlek

2010-03-12T03:33:00.000-08:00

Vi låg på en varsin jacka på gräset och tittade upp mot den blå himlen. Tätt, tätt intill varandra. Det var vi nu. Vi två mot världen. Jag ville frysa just det ögonblicket då allt kändes perfekt. Varsamt arkivera minnet av den soliga sommardagen och din varma kropp gentemot min i en liten burk med fina blommor på. Denna ogenomträngliga känsla av magik fick hela min verklighetsuppfattning att rubbas flera centimeter och jag ville att det skulle kännas så för evigt. Underbar, naiv kärlek som man bara kan uppleva när man är 15 och inte vet bättre. Stunder då man kan ligga och titta in i någons ögon och på fullaste allvar säga: jag skulle kunna dö för dig. Min storasyster sa alltid att det var farligt att lägga sin lycka i någon annans händer när jag berättade om våra kärleksfulla möten. Att man då till slut blir en person helt utan en egen vilja.
Vad visste min syster egentligen om oss? Om kärlek. Vi som inte var som alla andra skulle aldrig bli olyckliga. Så länge jag hade hans hand i min kändes all världens problem flera mil långt bort. Jag kände mig värdefull.

“Min mamma tycker att vi umgås för mycket“, sa han till mig den där dagen i parken samtidigt som han försökte undvika min blick. “Mina vänner saknar mig och skolarbetena står i travar hemma”. Han släppte min hand och jag kände plötsligt kalla kårar längs ryggraden. Det var som att allt slagit över inom loppet av några sekunder. “Jag älskar dig men jag kan inte andas“, sa han och satte sig upp samtidigt som han försökte borsta bort gräs som fastnat på hans tröja. “Förlåt”, sa han och såg uppriktigt ledsen ut. Jag satt helt stum och försökte få fram orden som fastnat på min tunga. De var som att de slogs om vilka som skulle få komma ut först. “Jag vet inte vad jag ska säga...“, sa han till slut för att fylla ut tystnaden. Allt jag ville göra var att slå till honom. Slå skitsnacket ur hans dumma huvud och få honom att stanna kvar men jag gjorde inget. Jag bara satt där, stum och eländig med tårar som brände bakom ögonlocken. Han reste sig upp för att gå och jag visste redan då att jag aldrig mer skulle få se honom. Solen som tidigare värmt mig gav mig nu gåshud och tomhålet som sakta växte inom mig gjorde det svårt att få luft.
Vad visste jag egentligen om kärlek? Vi som var precis som alla andra 15-åringar kunde också bli olyckliga. Så fort han släppte min hand kändes all världens problem plötsligt påträngande nära och jag kände mig så liten där jag satt själv i den stora parken. Så liten och obetydlig.

Blundar

2010-03-08T08:43:00.000-08:00

“Om det gick, skulle du vilja få ett minne raderat? Jag har hört att de testat det med ett positivt utslag på råttorna någonstans i Kanada“, frågade jag min bästa vän där vi satt bredvid varandra på bryggan medan vi försiktigt doppade tårna i det iskalla Aprilvattnet.
“Hm.” Hon grimaserade med ansiktet och rynkade pannan medan hon gav mig en oförstående blick.
“Alltså, jag menar. Det är lite som att vrida tillbaka tiden tycker du inte? Göra saker ogjort. Jag skulle göra vad som helst för att glömma vissa saker i mitt liv. Känner inte alla så ibland?”, sa jag och tittade ut över det glimrande vattnet.
Hon tog min hand och log mot mig som att jag var ett barn. Liten, oförstående men söt.
“Ibland önskar jag att jag kunde ha ett sinne lika naivt som ditt”, sa hon och drog mig bort från bryggan. “Verkligheten försvinner inte för att man blundar“, sa hon när vi vandrade tillbaka över stranden. “Men den slutar göra så förbaskat ont”, tänkte jag tyst för mig själv men istället för att säga något lät jag mig fogligt ledas tillbaka till huset.

Drömvärldar

2010-03-07T14:09:00.001-08:00

Han tittade ner i marken och jag försökte lugna ner honom. Spelade upp en monolog om hur intelligent och vacker han var och att det var hennes förlust och inte hans. Jag vet inte om han hörde på, om jag överhuvudtaget nådde fram till den här olyckliga mannen jag älskade så. Någonstans inom mig ringde varningsklockorna som sa att det var dags att dra sig undan, men i min egen värld fylld av drömmar som gått i kras tyckte jag att de spelade en musik så vacker att jag helt förlorade mig själv i dess skönhet.
“Jag lever i en drömvärld, för att det känns som att jag då har mer makt över mitt liv“, sa han efter en stunds tystnad. Han tittade fortfarande ner i marken samtidigt som han nervöst pillade på sina naglar.
“Jag har alltid tänkt att om man lever med drömmar som bränsle kan man aldrig dö och känna att man inte levt.”

“Förstår du vad jag menar?”, sa han så tyst att jag knappt hörde honom.
När solen reflekterades i hans tårar kände jag hur hålet inom mig växte. Jag kände hur jag sakta förlorade greppet om mig själv och jag insåg hans brillians om det här med att leva på drömmar. När jag satt där på den där bänken som tycktes bli allt kallare slog det mig hur ont verkligheten gör. Hur ont det gör att transplantera en bit av sitt hjärta för att sedan ge det till en man som är förblindad av sina egna känslor. Jag förstod att den här människan var ett geni där och då. Att drömmarnas värld inte var fy skam. Att jag i den världen inte behövde vara ensam, kall och trasig. I den världen kunde jag alltid hålla hans hand.

Följ min blogg med bloglovin